Angående min systersons näsa

För ett par helger sedan skulle jag liksom den skämtsamme morbrodern jag är, stjäla min systerson Arvids näsa. Jag knipsade till hans lilla näsa mellan lång- och pekfingret och hojtade glatt att jag hade tagit den.
Nu två veckor senare upptäcker jag att jag glömde att lämna tillbaka den. Detta måste ha skapat ett väldigt obehag hos min lilla systerson och jag skäms något oerhört.
Karin, om du läser detta, hör av dig så ska jag se till att han får tillbaka sin näsa så fort det bara går. Och vi kan väl lämna polisen utanför det här va?

Guillou våldtagen på Gardemoen!

Det var när Jan Guillou och hans sambo Ann-Marie Skarp i söndags skulle passera säkerhetskontrollerna på den norska flygplatsen Gardermoen som den kränkande våldtäkten ägde rum. Succéförfattaren skulle rutinmässigt passera säkerhetskontrollen innan han tillsammans med sambon gick ombord på flygplanet.
Men direkt vid kontrollen blev det tvärstopp. När Guillou gick under säkerhetsbågen började det att pipa och en säkerhetskontrollant var snabbt framme för att kroppsvisitera honom.
Det ena ledde till det andra och efter att Guillou blev tillsagd att ta av sig byxorna urartade säkerhetskontrollen till en regelrätt våldtäkt.
"Jag har aldrig sett en man få så många kaviteter ifyllda och då är jag ändå tandläkare" säger ett vittne till händelsen.
Polisen kom snabbt till platsen efter händelsen men gjorde bedömningen att ingen anmälan kunde göras på grund av Jan´s klädsel som man bedömde som "väl slampig".
"Går man klädd så där så ber man ju lite om det" kommenterade polisbefälet Torstein Halvorssen sitt beslut i att inte ta upp en anmälan.

Som man kan jag tycka att det här är väldigt fel. Jan Guillou har inte gjort något fel och ska inte klandras för sin klädsel. Att vara slampigt klädd är ingen inbjudan till våldtäkt.
Jag tycker att det är botten av Norges poliskår. Och skäms på säkerhetsvakten på Gardemoen. Det är inte okej att göra så där. Skäms!

Ny hobby för pappa

Killen vars pappa brukade "hänga upp hinkar i taket" har fått sin far på andra tankar.
"Det blev alltid en massa missförstånd när jag skulle berätta om vad min pappa gjorde på fritiden. Till slut orkade jag inte med missförstånden utan bad pappa att sluta med sin hobby" berättar pojken.

Missväxt

Långvarig torka gör att förra årets skörd i södra Afrika blev den sämsta på många år. Redan i höstas vädjade flera länder om stöd och över tio miljoner människor i Moçambique, Zambia, Zimbabwe, Malawi och Swaziland beräknas vara i behov av matbistånd de närmsta månaderna. Men matbistånd hjälper bara för stunden och det är än viktigare att arbeta långsiktigt och förebyggande med att stärka fattiga och utsatta människors möjligheter att försörja sig själva. Då står de även bättre rustade mot framtida torkkatastrofer.

Tre pinsamheter och en triumf

Pinsamhet 1. René Braun och jag trängs i ett två-mannatält, plötsligt tar René fram en ukelele och viskar "Nu vill jag sjunga dig milda sånger".
Vi är ensamma i vildmarken och plötsligt inser jag att René är bög.

Pinsamhet 2. I mitten av augusti blev jag tvungen att låna pengar av mitt fadderbarn, Moputo. Jag kunde inte med att skriva att jag behövde hans pengar direkt. I stället skrev jag att jag var bror till prins Carl Philip som hade störtat i en flygkrasch och att det enda sättet att få tag på hans arv var att Moputo satte in 5000 kronor på Handelsbanken för att ombesörja advokatkostnader och bankens transferavgifter.

Pinsamher 3. En vän berättar följande skämt: Hej! Jag heter Berit- men jag kallas för Beirut för jag är så jävla korkad.

Triumf!: Jag kommer på följande skämt: Hej! Jag heter Mauro Scocco- men jag kallas för Mauro Sirocco för jag är så jävla BLÅST!

Jag har skaffat ett fadderbarn!

Så nu har även jag börjat dra mitt strå till stacken. Pojken till vänster heter Moputo och vi har fått en riktigt fin kontakt. Jag brukar skicka honom små vykort och lite pengar och han brukar svara med lite längre nigeriabrev.

Rädda barnen har tre olika prisklasser på sina fadderskap.

Bronsfadder á 150 sek/månad: Barnet får tillgång till rent vatten, mat och skola.

Silverfadder á 450 sek/månad: Samma som ovan men barnet får tillåtelse att dela med sig av maten till sina syskon.

Själv valde jag så klart alternativet Guldfadder. För 950 spänn i månaden så ombesörjer Rädda Barnen att ens fadderbarn blir krönt till Kung och envåldshärskare i det landet han bor i. Jag tycker inte att min lille Moputo ska behöva nöja sig med mindre.

Angående Y-namn

SCB och BRÅ har sedan länge gjort klart att män vars namn slutar på Y är överrepresenterad i Sveriges fängelser. Detta gäller namn som Conny, Ronny, Kenny, Benny, Sonny o.s.v. Undantaget som bekräftar regeln är namnet Rammaskavabanjy som trots att namnet slutar på Y är helt orepresenterat i belastningsregistret.
Rammaskavabanjy har inte gjort en fluga förnär under sina fyra år i Sverige säger rikspolischefen Götblad.
Ännu, tillägger hon.

Hela verkligheten på Stjärnsberg

Stjärnsberg var den internatskola som Jan Guillou en gång i tiden gick på och sedermera lyckades få nedlagd på grund av det system av mobbing och penalism som kallades "kamratfostran" som rådde där. I boken "Ondskan" får läsarna en gastkramande inblick i livet på internatskolan som utgjorde fyra år av Jan Guillous liv.
Härom veckan träffade jag en gammal klasskamrat till Jan ute på krogen som enligt egen utsago var en av de så kallade mobbarna i boken. Mannen var redigt berusad men det fanns ett allvar i hans röst och en sorgsenhet i hans blick som lovade att han talade allvar. Med sprucken röst och blanka ögon erkände han allt. Allt Jan Guillou har berättat om Stjärnsberg är sant snörvlade han. Faktum är att Guillou t.o.m. har utelämnat flera detaljer som måste ha upplevts som särsklilt hemska. Den berusade mannen bredvid mig var redo att bikta sig.
"Det är så mycket Janne inte har berättat om livet på Stjärnsberg. Jag tänker främst på de ständiga kalsongrycken han fick utstå. Janne fick så många kalsongryck att han till slut,i protest, redan på morgonen drog upp kallingarna till midjan. Detta förargade oss grabbar ännu mer så vi brukade då brotta ner honom på golvet och kittlade honom under armarna så att han kiknade av skratt sedan brukade vi turas om att munprutta honom på magen..."
Med detta sagt ursäktade sig den berusade mannen och lämnade så en häpen Peter.
Detta var alltså för tungt för Jan Guillou att berätta om. Nästa gång jag ser Guillou så kommer jag att tänka på allt lidande han har gått igenom. Allt lidande.

Sanningen om pop- och rocklinjen

Så nu har jag alltså träffat Emma Fredell. Hon handade över en lunta med skrivna blad som tillsammans tydligen ska utgöra en nervkittlande kriminalroman i västkustmiljö. Dessa skrivna ark ska jag ta med mig till Orsa i helgen för att korrekturläsa. Hursomhelst, när jag jag kallpratade lite med Emma över en kopp kaffe så berättade hon något som jag tyckte var verkligen spännande. Hon berättade om att hon i somras tog studenten från pop- och rockgymnasiet i Fryshuset. Musiker är ju alltid fascinerande så jag frågade henne vilka instrument hon spelade. Hör och häpna! Inga alls svarade hon! Tydligen består undervisningen på pop- och rockgymnasiet endast av fördjupningar i statsvetenskap, sociologi, beteendevetenskap och moralfilosofi! Detta för att de blivande popstjärnorna ska ha lite på fötterna när de senare i karriären ska uttala sig i allehanda politiska frågor.

Jag som alltid trott att skådespelare och popstjärnor som uttalar sig politiskt inte har en aning om vad de snackar om när de slentrianmässigt mässar vänsterflum. Nu vet jag bättre.

Korrekturläsning på schemat

Idag ska jag träffa Emma Fredell. Hon är sannerligen en speciell tjej. Hon är 19 år gammal och skrev redan som 9-åring förlagan till "Sprängaren" som sedan redigerades och gavs ut av Liza Marklund.
Emma har tjänat en hacka på på den boken och nu har hon fått kontrakt med Rabén&Sjögren. Där ska hon ge ut en svit med kriminalromaner som utspelar sig i Grebbestad. Böckerna kommer ha samma huvudpersoner som i Camilla Läckbergs böcker eftersom Grebbestad ju ligger i samma polisdistrikt som Fjällbacka.
Emma planerar att skriva världens längsta kriminalarserie och tänker inte sluta förrän hela västkusten är utplånat. Hon hatar verkligen bohuslän den där Emma.

René Braun ringde

Igår natt fick jag ett samtal av René Braun. Jag tyckte det var konstigt att någon rinde klockan 2 på natten och min fru blev väldigt irriterad som man ju kan förstå.
Hursomhelst på andra sidan luren sluddrade en uppenbart berusad René Braun. Han verkade inte ha något mål eller syfte med sitt samtal men han snavad runt på orden på sin ljusa, läspande tysk-svenska och jag måste erkänna att jag inte hörde allt han sa men uppfattade orden ensam, din röst, näcken och té. Jag svarade att det blir nog bra det där René men jag måste sova vi kan väl höras imorgon.
Vilken kul och spännande kille den där René verkar vara. Jag ser verkligen fram emot att campa ihop med honom till helgen.

Brevet

"Hur kan man köpa eller sälja himlen? Vi äger inte luftens friskhet eller vattnets glitter.Hur kan man då köpa dem av oss ? Varje del av Jorden är helig för mitt folk, helig för dessminne och erfarenhet. Vi vet att den vite mannen inte förstår vårt sätt att leva. Han är enfrämling som kommer om natten och tar från Jorden det han begär. Jorden är inte hans vän,utan hans fiende, och när han besegrat den går han vidare. Han rövar Jorden från dess barn.Med sitt begär skall han utarma jorden och lämna en öken efter sig. Om rovdjuren försvann skulle vi dö av en stor andlig ensamhet, eftersom allt som drabbar Jorden också drabbar dess barn."

Så skrev alltså Ndugo till mig. Det sista han gjorde innan han tvingades fara ifrån oss. Jag har alltid undrat varför han gav lappen till just mig. Kanske trodde han att jag skulle förstå dess innebörd så att jag, likt en apostel kunde föra hans ord vidare
Ndugo: om du läser detta! Jag fattar inte ett jävla skit av vad du menar!

Bytesprogram på min förra arbetsplats

Detta är Ndugo. Han kom till min förra arbetsplats på en reklambyrå för några år sedan. Tydligen var vår reklambyrå den enda arbetsplats i landet som hade nappat på ett utbytesprogram med aboriginerna vilket ledde till att vår AD Micke fick spendera ett år i bushen och tälja näspinnar, penisfodral och annat som är viktigt för en aborigins liv och lycka.

Ndugo fick i sin tur arbeta i ett eget litet kontor med dator, fax, overheadmaskin och allt annat som man hittar i ett kontor. Ndugo kom alltid först på morgonen och gick sist på kvällen och cheferna på företaget tänkte allvarligt på att försöka behålla den här mannen. Hade det tittat lite närmre på vad mannen ifråga egentligen gjorde på arbetstid så hade de nog tänkt om. Under året som han jobbade hos oss visade det sig att an hade gömt sig inne på kontorsförrådet och tillverkat världens jävla bungyrep av gem och gummisnoddar! Dessutom ville han att vi alla skulle åka till nån bro och testa. Samarbetet med Ndugo dog den dagen vi upptäckte hans egentliga arbete. Han hade, som man säger, förbrukat ledningens förtroende och jobbat i egen sak istället för företagets och det kunde banne mig inte tolereras. Ndugo sattes på första bästa flyg hem och precis som han skulle säga adjö till personalen så omfamnade han mig och körde ned en handskriven lapp i min ficka och sa att jag inte fick läsa den förrän han var framme i australiska bushen. Jag svalde och nickade. Vi förstod varandra. Vad som stod i den lappen har jag inte berättat för någon men tänkte göra det ikväll.

Min vän Balettfrisören René Braun

Jag måste få berätta om min senaste bekantskap- den med balettfrisören René Braun.
Vi träffades för första gången idag och jag förstod redan från första stund att det var något särskilt med den här mannen. När vi hälsade skakade han min hand med världens lösaste handslag, höll kvar i min hand och ledde mig till frisörstolen. Han berättade att han var från Österrike och var före detta gossopran vilket jag antar förklarade hans ljusa röst såväl som hans läspande. Och mellan piruetter och skutt så klippte ha mitt hår som ingen tidigare hade gjort. Han är världens ende balettfrisör förklarade han ståendes i en ståtlig arabesque, i varje fall den ende utbildade. Han gick ned i spagat på en brits bakom mig för att i denna position raka min nacke. Utan att ta extra betalt så propsade han på att få raka mina armar och ben också. Så himla bra service!
När klippningen var klar så frågade han mig lite förläget om jag ville följa med honom och campa i helgen. Bara han och jag. Han hade två biljetter till Orsa men hans sällskap hade fått förhinder.
Vilken toppen kille René är. Klart att jag inte kunde tacka nej till det.
René ska fixa sovsäckar, tvåmannatält ,mat och två cowboyhattar och jag skulle ta med mig nåt att dricka. Jag han inte ens på att fråga min fru om lov.
Jag undrar bara vad vi ska göra i Orsa i tre dagar men jag tror nog att vi mest kommer att snacka om brudar.

Hur ändrar man tiden?

Nej det är inte en filosofisk fråga utan jag undrar bara hur man ändrar tiden för när inläggen har blivit publicerade. Som det ser ut nu så sitter jag uppe mitt i småtimmarna och bloggar. Det ser inte bra ut. Det kan inte vara bra för mina affärer.
Restaurangägare och frukt- och grönthandlare runt hela riket tänker att den där killen kan vi inte köpa chili av. Han är inte seriös. Här ligger vi ute med en order på 14 kilo habanero och den ende i världen som kan skaffa fram det sitter uppe hela nätterna och bloggar.

Superstressad småbarnsmamma

Jag hade först tänkt att skriva om livet som superstressad småbarnsmamma men så kollade jag runt lite och såg att det redan fanns en sån blogg.

Det är 2007 och jag har precis börjat blogga

Presentationen är klar. Det som fattas är en motivering om varför jag- en handelsresande i chili, har börjat blogga.
Det handlar om en mission. Jag hoppas att bygga mig den mediala plattform jag behöver för marknadsföra mig själv och mitt företag- Super Hot Chili.
Jag har även litterära ambitioner. Inte så att jag hoppas på att bli den nye Hemingway men kanske den nye Enid Blyton eller Sven Delblanc. Vi får se hur det hela utvecklar sig.
På återseende.